fiajungdalen.blogg.se

När tankarna snurrar

Publicerad 2015-11-10 18:30:00 i Personligt,

Ibland så kommer det liksom över en , det där livet man levt en gång , livet som aldrig kommer tillbaka på annat sätt än genom minnen. Vissa minnen håller man så hårt fast vid att dom på nåt vis blir en verklighet för man är så rädd att förlora det enda man har kvar av det förgågna. Sen finns det minnen man jobbar så hårt med att förtränga men som aldrig tycks förvinna hur hårt man än försöker glömma.
 
I söndags när det var fars dag så blir jag alltid så hårt påmind om att jag inte har någon pappa. Det påminns jag visserligen om väldigt ofta men såna dagar påminns man lite extra, det är lite som att dra ett plåster extra sakta och se hur såret rivs upp igen . Det gör ont helt enkelt.
 
 
Ni som läst här ett tag ni vet ju hur det ligger till , och ni som känner mig , men för er som är lite nyare så kanske det är svårt att veta. Jag förlorade min pappa när jag var liten och som om inte det vore nog så har både mina far och morföräldrar dött allt eftersom . Min mamma och min svärmor dog inom loppet av 8 månader och några av mina vänner, övrig familj och bekanta har även dom lämnat mig alldeles för tidigt.
 
Så nog fan vet jag hur smärta känns efter att ha förlorat i princip alla jag en gång växte upp med, alla som en gång gett mig livet  och som har betytt livet för mig. Det kommer över en ibland med sån kraft att man tappar andan.
 
Jag vet hur det är att få ett samtal , ett samtal som gör att hela ens värld faller samman och allt som en gång varit tryggt bara rycks ifrån en. Jag vet hur det känns att aldrig mer får höra rösten ifrån dom personerna som stått en närmast, jag vet hur det är att sakna någon så mycket att det känns som att hjärtat ska sprängas,jag vet hur det känns att börja om från noll.
 
Konstigt nog så  fixar vi  det, vi människor är så otroligt mycket starkare än vad vi tror ibland. Man kan inte ge upp livet bara för att någon annans liv tar slut. Vi har bara ett liv , det går aldrig i repris, det gäller att göra det bästa möjliga av det. Ingen av dom som gått vidare skulle ha velat att vi som blir kvar ska sluta leva bara för att deras liv tagit slut.
 
Alla dagar är inte lätt, jag har många dagar då jag helst bara vill låsa in mig i ett rum å skrika och gråta för att få ur mig allt som byggs upp inom en.
 
Ibland när jag tittar på  gamla bilder och filmer så bölar jag som ett litet barn, alla minnen,röster man inte hört på länge det är så förbannat jävla jobbigt, men samtidigt så otroligt skönt . Jag har åtmindstonde mina minnen kvar, jag har bilder kvar där jag kan plocka fram och skratta åt det tok man gjort, gråta en skvätt för att den personen aldrig mer kommer tillbaka, men framförallt så vet jag att dom personerna som inte längre finns med mig på jordelivet, dom skulle aldrig ha velat att jag gav upp mitt liv.
 
Jag fick lära mig tidigt att hålla mitt huvud högt, att vara stolt över den jag är, oavsett vad folk säger. It`s do or die.
 
Tro mig , jag har blivit kallad många saker, jag har fått mycket skit som jag inte förtjänat, jag har fått gliringar,påhopp och stryk, av anledningar som igentligen är så sjuk att jag ibland undrar vart världen är på väg.
 
Men jag har alltid hållt mitt huvud högt, folk kan kalla mig vad dom vill , folk kan spotta ur sig dumma saker om min familj, men dom kommer ändå aldrig att kunna komma åt mig. Jag kommer alltid vara stolt över den jag är och över min familj och mina vänner.
 
Alla människor gör misstag, jag har gjort mina,du har gjort dina, mina vänner har gjort det alla gör vi misstag här i livet, vissa större , andra mindre. Men det är mänskligt att fela och dom människor som dömer hårdast på andra misstag, det är oftast dom människor som har gjort dom största misstagen själv.Vissa dömer utan att igentligen ha en endaste aning.
 
Tror jag hamnade lite ifrån ämnet nu , det här handlade ju egentligen inte om misstag . Det här handlade egentligen om att bevara dom minnen man har kvar , tillåta sig minnas och tillåta sig att vara både ledsen och lycklig över sina minnen . Jag har ju inga egna minnen egentligen av min pappa, jag har bilder och dom sakerna jag fått berättat för mig och för mig är det extremt viktiogt att få bevara dom , föra dom vidare till mina barn. För även om dom saknar både en mormor och morfar så vill jag att dom ska veta att dom finns med på nåt vis i alla fall och att dom båda var helt fantastiska.
 
Ja ibland gör det bara ont när tankarna snurrar och känslohissen åker både upp och ner i rasande fart . Men jag vet att tids nog stannar känslohissen på våning ett igen och jag kan kliva rakt ut i vardagen och fortsätta leva i nuet.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

1 År

Publicerad 2015-11-09 19:05:00 i Personligt,

Idag den 9 november är det ett år sen en väldigt älskad och omtyckt person gick bort. Han gick bort åt helskotta för tidigt även han och jag tänker på honom ofta. Varför är det alltid dom bästa som får gå i förväg?
 
U var en väldigt omtyckt person , jag tror inte att det fanns något ont i honom överhuvudtaget och det fanns nog ingen som kunde säga ett enda ont ord om honom heller. För mig var han en stor trygghet under alla mina år i Ånge, inte bara för att han tillhörde familjen , han var liksom en stor nallebjörn som alltid hade en öppen famn och nära till skratt.
 
Han lärde mig mycket om både häst och hund och han hade alltid en väldigt enkel lösning på det mesta. Jag har fortfarande så fruktansvärt svårt att förstå att det redan gått ett helt år sen han rycktes ifrån oss.
 
Han kommer föralltid vara väldigt saknad och väldigt älskad.
 
 

1 år sen

Publicerad 2015-11-01 18:51:21 i Allmänt, Personligt,

Ja igår var det ett år sen jag gjorde en omfattande operation av mitt trasiga knä.

Korsbanden och ledbanden skulle sys ihop och korrigeras. Till korsbanden gick man i och tog en sena i baksida lår och gjorde på så sätt nya korsband och det inre ledbandet syddes ihop och menisken skrapades. 




Operationen tog ganska lång tid men framförallt så tog det flera timmar att få mig att vakna ur narkosen. Oerhört svårväckt och dom fick köra mig till akuten till slut . 


Ett helt år sen, shit vad tiden gått fort samtidigt som det känns oerhört långsamt. Förmodligen för att dom efterföljande 8 månaderna blev dom värsta månaderna i mitt liv. Från att jag vaknade upp efter operationen så spydde jag konstant . Då visste vi ju inte att lilla Wille var 6 veckor gammal i min mage.



Helt sjukt ändå hur allt blev , vilken vändning livet tog där för 1 år sen. Sista dagen i oktober 2014 . Nu ett år senare ligger jag här med världens vackraste lilla prins bredvid mig och blickar tillbaka på dom här äckliga bilderna med blandade känslor . 

Om

Min profilbild

Fia

Hej och välkommen till min blogg. Jag som driver FiaJungdalen är en glad tjej som hunnit fylla 30 hela år. Har två söner födda 2007 och 2015 . Bor tillsammans med min fina Sambo på Alnö utanför Sundsvall. Här hemma finns även dom två lapska vallhundarna Traj och Elton. katten Gizmo och mina två hästar Lima och Iris. Jag har haft häst sen jag var pytteliten och hunnit med att jobba som beridare och tävlingshästskötare både i Sverige och utomlands. Jag har till största del endast haft unghästar som jag ridit in och utbildat själv men även haft en hel del projekthästar som sålts . Lima som jag har idag var tänkt som projekthäst men hon kommer att få stanna och tanken är att vi ska bli ett fint tävlingsteam. Har ni några frågor så tveka inte att höra av er till mig .

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela